- AnnSo -

Träningen på Friskis gick inte så bra. Eller själva träningen gick galant men jag kände klart och tydligt att min skada inte var så bra som jag hoppades och trodde. Skit skit skit. Började nästan att gråta under passet då jag inte kunde göra vissa rörelser pga att det bara rann. Obehagligt. Fick panik också och kände att jag behövde psykolog, men nu mår jag bättre igen.
Tur att jag ska in till kirurgmottagningen om en vecka, hoppas det kan lösa sig snart. Vill så gärna komma igång med träningen.

Är så tacksam över mina fina vänner och min underbara sambo som hade köpt med sig Skilda världar vol 8 till mig. Det piggade upp en del.
Har precis ätit tillsammans med Tobias och haft en mysig pratstund. Så ska lägga mig i sängen strax och titta på min nya box.

Idag är det pest. Har gråtit flera gånger och hoppas på att få komma iväg till någon snart. Tobias är i alla fall hemma nu och kan hjälpa (läs ta helt och hållet) Anton som bara skriker och skriker. Det känns fördjävligt idag, rent utsagt.

Nu ligger jag i sovrummet och ska vila lite i mörkret. Så känns det nu, helt mörkt!
Måste ta mig till hemvärnsrepet om en timme. Måste (behöver) komma ut bland folk. Räkna dock inte med att jag är trevlig. Men jag går dit för att spela och genom det känna den lilla, lilla smula med glädje som finns plats i mig för tillfället.

I fredags kändes livet ganska bra, hade ju besök av en mamma-vän och sen umgicks jag med mina föräldrar och hade genrep till Salute.
Igår var jag knappt hemma. Först rep vid älven, stan med Hellen, umgicks med Hellen hemma här (och var lite med Anton), gjorde mat med Tobias, satt på uniformen, hade konsert och sen fest med hemvärnarna på musikskolan.
Det var jätteroligt att vara bland mina vänner och komma lite utanför lägenheten och göra något annat för mig själv. Samtidigt som jag har dåligt samvete över att jag inte var hemma med min familj.

Idag har jag också mått bra, gick vid älven med D.H, LEKTE med Anton (vilket jag ALDRIG känt glädje till innan), gjorde mat med Tobias och hälsade på Tobias föräldrar där det var en del folk.

Tyvärr började jag känna mig sämre i psyket och fick panik och grät när jag kom hem.

Jag får ta en dag i taget och jag lär mig att det inte kan bli toppenbra på bara en handvändning. Nu känns det piss igen. Appropå piss, så är jag så himlans trött på skadan nu. Det bara rinner emellanåt när jag står upp. Det är som att konstant kissa på sig. Går inte att göra något alls åt det eller stoppa det på något sätt. Fy f*n!
Bara att bita ihop. På onsdag är det dags för gyn igen.

Godnatt!

Fina, Anton!