Tur jag har någon som muntrar upp

Träningen på Friskis gick inte så bra. Eller själva träningen gick galant men jag kände klart och tydligt att min skada inte var så bra som jag hoppades och trodde. Skit skit skit. Började nästan att gråta under passet då jag inte kunde göra vissa rörelser pga att det bara rann. Obehagligt. Fick panik också och kände att jag behövde psykolog, men nu mår jag bättre igen.
Tur att jag ska in till kirurgmottagningen om en vecka, hoppas det kan lösa sig snart. Vill så gärna komma igång med träningen.

Är så tacksam över mina fina vänner och min underbara sambo som hade köpt med sig Skilda världar vol 8 till mig. Det piggade upp en del.
Har precis ätit tillsammans med Tobias och haft en mysig pratstund. Så ska lägga mig i sängen strax och titta på min nya box.


När jag inte ens orkar skådespela

Under de senaste veckorna har jag insett att jag är väldigt duktig på skådespeleri. Att lådsas. Hitta på och säga något som inte stämmer.
 
Det klassiska, som jag tror alla har varit med om, är ju att alltid svara "bra" på frågan "Hur är det med dig?". Standard för alla svenskar tror jag. Jag har varit väldigt öppen och de senaste veckorna svarat "okej" på frågan. För det har inte varit bra, bara okej. Men de senaste dagarna har det blivit sämre och sämre. När jag inte ens orkar säga hej till mina närmaste vänner, då är det illa. Jag som alltid brukar må bättre med mina nära och kära, inte idag. När alla andra skrattade som mest på repet ikväll drog jag bara lätt på mungiporna och fortsatte stirra in i noterna.
 
Idag orkade jag inte ens prata med mina vänner, orkade inte lådsas.
Det är rätt skönt ändå att kunna vara bland folk och känna att "idag mår jag så pass kasst så jag skiter i om de märker hur dåligt jag mår, de ser bara fakta".
 
Nu ska jag kika på "Ung och bortskämd" så jag får le lite åt ungdomarna. Jag har tyckt mig vara bortskämd förut, men herregud. Aldrig som de där. Inte ens i närheten.
 
Har världens bästa sambo som stöttar mig i detta jobbiga elände.

Bilden är tagen innan midsommar, när jag fortfarande var en tjockis.
 

Känns ta mig fan helt åt helvete

Idag är det pest. Har gråtit flera gånger och hoppas på att få komma iväg till någon snart. Tobias är i alla fall hemma nu och kan hjälpa (läs ta helt och hållet) Anton som bara skriker och skriker. Det känns fördjävligt idag, rent utsagt.

Nu ligger jag i sovrummet och ska vila lite i mörkret. Så känns det nu, helt mörkt!
Måste ta mig till hemvärnsrepet om en timme. Måste (behöver) komma ut bland folk. Räkna dock inte med att jag är trevlig. Men jag går dit för att spela och genom det känna den lilla, lilla smula med glädje som finns plats i mig för tillfället.


Helgen 7-9/9-12

I fredags kändes livet ganska bra, hade ju besök av en mamma-vän och sen umgicks jag med mina föräldrar och hade genrep till Salute.
Igår var jag knappt hemma. Först rep vid älven, stan med Hellen, umgicks med Hellen hemma här (och var lite med Anton), gjorde mat med Tobias, satt på uniformen, hade konsert och sen fest med hemvärnarna på musikskolan.
Det var jätteroligt att vara bland mina vänner och komma lite utanför lägenheten och göra något annat för mig själv. Samtidigt som jag har dåligt samvete över att jag inte var hemma med min familj.

Idag har jag också mått bra, gick vid älven med D.H, LEKTE med Anton (vilket jag ALDRIG känt glädje till innan), gjorde mat med Tobias och hälsade på Tobias föräldrar där det var en del folk.

Tyvärr började jag känna mig sämre i psyket och fick panik och grät när jag kom hem.

Jag får ta en dag i taget och jag lär mig att det inte kan bli toppenbra på bara en handvändning. Nu känns det piss igen. Appropå piss, så är jag så himlans trött på skadan nu. Det bara rinner emellanåt när jag står upp. Det är som att konstant kissa på sig. Går inte att göra något alls åt det eller stoppa det på något sätt. Fy f*n!
Bara att bita ihop. På onsdag är det dags för gyn igen.

Godnatt!


Fina, Anton!


Panik

Åååååh! Nu har jag lugnat mig och mår bättre, men fick världens panik ikväll när jag kom hem från Salute-repet. För det första så hade jag läckt jättemycket på vägen hem och det sved och brände något enormt, bara det gjorde mig deppig och för det andra så möttes jag av ett gällt barnskrik. Eller nej, ett bebisvråååål. Som aldrig gick över. Jag låste in mig på toa för att byta blöja och byxor, men när jag kom ut och jag skulle sätta på Anton pyjamasen och han bara skrek och skrek, det blev bara högre och starkare, fick jag panik och började gråta. Jag skrek "Men var tyst!" och kände genast mig elak som skrek åt mitt barn. Jag skrek åt Tobias (som har sina kompisar här) att komma och jag kände mig helt panikslagen tills vi gjort iordning mat och jag började mata honom. Då blev jag lugnare.
 
Tack och lov har vi fått en väldigt lugn bebis annars, men vi tror att han är i utvecklingssprång 2 nu, 8 veckors språnget.
 
Nu är han i alla fall tyst och jag hoppas att han sover. Vill inte känna såhär. Usch och fy. Mår skit fortfarande emellan åt men ska bli skönt att komma till KBTn imorgon.
 
Godnatt!


Bilden tagen förra tisdagen, 28 augusti.
 

RSS 2.0