Ett steg i taget, ett litet jä*la steg
Jag måste nog inse och acceptera att det här kommer att ta tid. Att jag inte är frisk nästa vecka, att jag inte klarar av att handla själv, hämta/lämna på förskolan själv, inte ens ta en ynka promenad själv.
Under de här dagarna jag varit sjuk så har mitt hem blivit min trygga punkt. Hur stökigt och dant det än må vara här, som jag stör mig som fan på annars, känner jag mig lugn här. Här, där det bara är jag, min man och våra två barn. Och så något grannbarn ibland, men det funkar bra. Det känns okej.
Idag fyllde min pappa år och såklart åkte vi dit och åt lite tårta.
Vi stannade på vägen och köpte presenten, vilken jag bestämt mig för redan för två veckor sen, men jag kunde inte gå in. Jag bestämde mig redan hemma att Tobias fick gå in och handla, och så blev det.
Mina föräldrar har jag ju träffat lite sen jag blev sjuk och därför känns det helt okej att vara där. Dock fick jag ångest över att fler skulle komma dit, så vi åkte hemåt innan det kom fler.
Vill bara poängtera att jag tycker väldigt mycket om de som kom till pappa, bara det att jag inte klarar av att bemöta folk över lag just nu.
Höga ljud - ja, vad säger jag? Något som jag aldrig brytt mig om tidigare, slog plötsligt till i mig och varje gång jag nu hör skrikande barn, en gräsklippare, högt bankande, en motorcykel m.m börjar min kropp skaka, jag hyperventilerar och måste hålla för öronen INNAN min mage drar ihop sig och jag känner stark panikångest i både mage och bröstkorg.
Det var tisdagen det, en dag i taget!
Med kärlek ❤️
/AnnSo
Bilden: Påväg på kalas. Den där pojken ger mig sjukt mycket panik ibland, men han gör mig ändå så lycklig 💙
Kommentarer
Trackback
