Dansa lite går ju bra, jag måste!

Lördag. Vaknade till av grannbarnens ljud utanför fönstret, jag kände direkt hur andningen tog fart och hur jag skakade. Lyckades lugna mig och somna om - tills grannens motorcykel startade och jag i panik började andas kraftigare och snabbare. 

När motorcykeln åkt iväg, kunde jag lika gärna vakna. 

Min man hade åkt iväg och träffat barnen (som sovit hos farmor och farfar) så jag var helt ensam hemma. 

Efter jag ätit lite frukost satt jag mig i soffan och känslan av tomhet fyllde hela mig. Ångesten gjorde sig påmind emellanåt och plötsligt kom ett meddelande från grannen som ville hälsa på. 
"Visst" svarade jag, "men jag mår inte så bra."

Hon kom ner med en stor, tung present och stannade hos mig en stund. Kändes så skönt att ha henne här. 

Hon gick hem till sig och min man kom hem en stund för att titta till mig och när han kom innanför dörren kramade jag honom hårt och brast ut i gråt. Det bara kom. 

Och mitt i detta, klockan var 13.10, kommer jag ihåg att jag ska dansa på ett bröllop 16.30. Och självklart var det inte nåt större fel på mig utan äh, dansa lite går ju bra. Det gick ju så bra i torsdags på genrepet. 

Vi tog en promenad, Tobias tittade på mig och sa "Du kan inte dansa på ett bröllop, du bryter ju ihop bara du är hemma". Och ja, det hade han ju såklart rätt i, så jag sa "Men jag måste! Utan mig blir det inte jämna par!" Han svarade irriterat "Men skit i jämna par! Vad är viktigast, att det är jämna par eller att du mår bra och din hälsa? Du kommer att bryta ihop, antingen under dansen eller efter, är det värt det?"
Ännu en gång hade han självklart rätt så jag, klockan 14, tog kontakt med en annan ledare och tackade återbud. 
Det kändes skönt att släppa det som gjort mig stressad och sjuk. Jag gjorde lite mat och sen skjutsade han mig till mina föräldrar. 

Där fick jag också panik och ångest och brast ut i gråtattack ännu en gång - men sen vände det. Jag kände mig som vanligt, eller ja nästan. Dock behöll jag inte den känslan så länge innan jag fick panikångest gång på gång. 

Den här dagen har ändå känts bättre, men långt ifrån bra. Jag har fått varit i lugna, trygga miljöer, vilket har gjort att jag fått den tystnad och det lugn jag behöver just nu. 

Ny dag och nya tag imorgon. 

Med kärlek ❤️
/AnnSo 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0