Dagen är kommen

Nu är det dags att skriva igen. Måste få ur mig och berätta, om så bara för mig själv, att jag nu har blivit sjuk på riktigt. 


Att jag NU 14/7 2017 har insett att min kropp redan sa ifrån för 15 månader sen känns hemskt. Att jag inte har fattat att jag inte mått bra. Att jag bara har kört på som vanligt med mitt liv (allt vad det nu innebär) och inte förstått och tagit kroppens varningssignaler på allvar. Förrän nu. 

Visst har jag till och från under de senaste 15 åren haft ganska djupa depressioner och dippar, ibland tätare och ibland mer sällan, men det jag har känt den senaste veckan och fått insikt om att jag faktiskt haft länge, är något som är på en helt ny nivå och inte liknar någon depprission jag tidigare mött. 

Huvudvärk och yrsel har jag haft sedan mitten på april 2016, så det har blivit vardag för mig men ibland har detta även gjort mig enormt illamående och jag faktiskt fått sjukskrivit mig från jobbet. 

Den här veckan har jag känt ångest. Inför i princip allt. Att sätta mig i bilen, att tänka på vad jag ska äta, vad jag ska ha för kläder, att prata med folk på rasterna på jobbet, att komma hem till skrikiga barn, att gå in i en affär - är bara ett urval av saker jag känt ångest inför och flera saker även känt panik. 

Jag kan också nu få panik och ångest av att stå i kö och även kallsvettas. 

Känslan inom mig är helt tom och jag ska ta en timme i taget för att bli frisk. 

Med kärlek ❤️
/AnnSo 


Den första bilden nedan till vänster är från en utekväll för två veckor sen, hur bra jag såg ut att må. Den andra är från idag, bara minuter innan jag stängde in mig på toaletten, höll för öronen, gungade på toalocket fram och tillbaka innan jag brast ut i (vad jag kan minnas) min största gråt-attack hittills i livet. 

Den andra är från ikväll när en nära vän jag jobbar med frågade hur jag mår. 



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0