- AnnSo -

I fredags kändes livet ganska bra, hade ju besök av en mamma-vän och sen umgicks jag med mina föräldrar och hade genrep till Salute.
Igår var jag knappt hemma. Först rep vid älven, stan med Hellen, umgicks med Hellen hemma här (och var lite med Anton), gjorde mat med Tobias, satt på uniformen, hade konsert och sen fest med hemvärnarna på musikskolan.
Det var jätteroligt att vara bland mina vänner och komma lite utanför lägenheten och göra något annat för mig själv. Samtidigt som jag har dåligt samvete över att jag inte var hemma med min familj.

Idag har jag också mått bra, gick vid älven med D.H, LEKTE med Anton (vilket jag ALDRIG känt glädje till innan), gjorde mat med Tobias och hälsade på Tobias föräldrar där det var en del folk.

Tyvärr började jag känna mig sämre i psyket och fick panik och grät när jag kom hem.

Jag får ta en dag i taget och jag lär mig att det inte kan bli toppenbra på bara en handvändning. Nu känns det piss igen. Appropå piss, så är jag så himlans trött på skadan nu. Det bara rinner emellanåt när jag står upp. Det är som att konstant kissa på sig. Går inte att göra något alls åt det eller stoppa det på något sätt. Fy f*n!
Bara att bita ihop. På onsdag är det dags för gyn igen.

Godnatt!

Fina, Anton!