Hämta och lämna själv på förskolan, känns långt borta
Nu är klockan 6.30 och barnen har precis åkt med Tobias till förskolan.
Det känns lite tidigt att skicka iväg dem dit när jag "är hemma", men att vara själv hemma med dem på morgonen är inte ett alternativ för oss. Inte än, inte nu.
Jag blir svettig, får panik och hjärtklappning bara av tanken att få i väg dem till förskolan själv, tänk er då hur jag skulle må efteråt om det verkligen hände..
De senaste dagarna har jag känt mig helt okej. Jag försöker ta mig ut i sociala situationer, ibland går det bra men ibland går det inte alls och jag måste ha någon med mig, jag kan absolut inte åka och handla själv än.
Med kärlek! ❤️
/AnnSo
Fick en liten present av mamma igår. Hon tyckte att den passade mig, och ja jag håller nog med.
Hemma bäst, borta går knappt alls
God middag!
Jag börjar med att sammanfatta helgen med: lugn och skön. Vi har mest hållt oss hemma och då mår jag ganska bra.
Igår var jag och barnen ute och plockade lite blåbär som de fick i yoghurten på kvällen.
Idag började jag dagen med att barnen fick cykla till deras sommardagis (förskolan som har öppet under sommaren) för att lämna vilka tider de kommer vara där från och med imorgon och två veckor framåt.
Cykelturen gick hyffsat dit, men rent sagt åt he*vete hem.
Att man alltid vill tro och har förhoppning om att "den här gången går det bra. Nu kommer de att sköta sig"... men NEJ, inte den här gången heller.
Båda barnen bröt ihop och grinade, men medan femåringen samlade sig och cyklade hemåt, la sig treåringen oräkneliga gånger ner på marken och skrek. Hon skulle inte cykla hem och jag kan inte bära henne. Deg slutade med en lång skrikig promenad hem, vilket skär sig en aning med min ångest och panik när det gäller höga ljud.
Snart ska Tobias ta med sig barnen och åka iväg så att jag får vila mig ordentligt.
Med kärlek! ❤️
/AnnSo
Planerade, spontana aktiviteter efter egen förmåga
Igår gjorde jag saker. Jag var utanför hemmet på tre ställen + en biltur på kvällen.
Hela veckan har min man låtit mig sova ut varje morgon och igår kom även min mamma och hjälpte oss lite med barnen och så.
Efter lunch tog jag med mig Anton till sjön här i närheten, men jag var noga med att poängtera "Är det mycket folk åker vi till en annan badplats". Dock var det lugnt när vi kom dit och det var endast ett sällskap där.
För Anton var detta jättekul att komma ut med mamman som i en veckas tid bara suttit hemma och håller för öronen vid minsta höga ljud.
Jag tog till och med ett dopp själv, men när det började komma fler familjer med gapiga barn kändes det jobbigt och jag lockade Anton med att åka och köpa glass. Och så blev det.
Noga valde jag en butik som inte var så stor och som det var minst sannolikhet att jag skulle stöta på någon som jag känner.
Allt gick okej och vi åt våra glassar utanför i solen innan vi åkte hem.
Väl hemma gick jag och la mig. Bara ligga i tystnad och sova 30 minuter, innan det var dags för nästa aktivitet på agendan.
Jag försöker såklart att inte planera in saker, men när jag ska träffa folk så måste det ju bestämmas tider och igår hade jag avskedsmiddag med min nära vän som flyttar om 1,5 vecka.
Det som är skönt med denna typ av aktivitet är att jag vet att jag kan åka hem när JAG VILL.
Men det gick superbra och jag hade en väldigt trevlig kväll på en mindre restaurang (också taktiskt val för att slippa möta folk).
Idag har jag varit så sjukt trött. Har i princip varit hemma fram till 14.30 och sen följde jag med Tobias och skjutsade barnen. Vi stannade på Ica Maxi på vägen hem och ja, inte det smartaste draget en fredag 16 om man har social fobi.
Lite snabba andningar, men gick hyfsat bra.
Jag har känt mig bättre idag OCH därmed har jag använt lite emojis. Innan jag blev sjuk användes dessa jämt, men det har varit snålt med dessa senaste veckan, men idag kom de tillbaka i mina meddelanden.
Fick även ett meddelande av en nära vän som frågade "Ska du med ut ikväll?"
Jag skrattade till lite och svarade "Du vet att jag är utbränd och har utvecklat social fobi, va?"
Vi fortsatte att titta på film, men så kände jag - nej, jag åker till mina vänner och säger hej. Och så blev det.
Förutom den höga musiken som spelades, hade jag en kul kväll med två av mina närmaste vänner.
En av dem fick fick för sig att hon ville sminka mig, eftersom det inte gjorde något om hon misslyckades - jag skulle ju ändå bara hem. Så hon satte igång med smink och lösögonfransar, resultat nedanför.
När det var dags för dem att åka till krogen, så åkte jag ner två gator och var hemma. Så bra att ha vänner som bor i krokarna.
🍓🍓🍓🍓🍓🍓
Detta blev ett långt inlägg för två dagar och eftersom bloggen är min digitala dagbok vill jag inte att någon dag ska falla bort.
Nu ska jag umgås det sista av dagen med min man.
Med kärlek ❤️
/AnnSo
Sjätte dagen hemma
Idag har det varit en blandad kompott av allt. Sovmorgon, skrikiga barn, motorcyklar som startas, lugn och ro, panik och oro, promenad 6,5 km med en nära vän, lagat mat två gånger och gjort försök till att natta barn. Ja just det, försökt!
Mitt tålamod har väl aldrig varit det bästa, men nu visar det sig verkligen inte från sin bästa sida. Så läggningarna med barnen tar lite längre tid.
Dock somnade Alice med Tobias ikväll, men vaknade igen 22.15 och ja, efter en timmes bilfärd med henne så är hon fortfarande vaken med oss. Vi ska såklart släcka och sova allihopa nu.
Jag har även tagit steget idag att berätta för mina vänner på instagram och Facebook om min panikångest, inre stress och mentala krasch och har fått fin respons från många håll.
En dag i taget!
Med kärlek ❤️
/ AnnSo
Här är vår pigga tjej 00.10 i natt
Ett steg i taget, ett litet jä*la steg
Jag måste nog inse och acceptera att det här kommer att ta tid. Att jag inte är frisk nästa vecka, att jag inte klarar av att handla själv, hämta/lämna på förskolan själv, inte ens ta en ynka promenad själv.
Under de här dagarna jag varit sjuk så har mitt hem blivit min trygga punkt. Hur stökigt och dant det än må vara här, som jag stör mig som fan på annars, känner jag mig lugn här. Här, där det bara är jag, min man och våra två barn. Och så något grannbarn ibland, men det funkar bra. Det känns okej.
Idag fyllde min pappa år och såklart åkte vi dit och åt lite tårta.
Vi stannade på vägen och köpte presenten, vilken jag bestämt mig för redan för två veckor sen, men jag kunde inte gå in. Jag bestämde mig redan hemma att Tobias fick gå in och handla, och så blev det.
Mina föräldrar har jag ju träffat lite sen jag blev sjuk och därför känns det helt okej att vara där. Dock fick jag ångest över att fler skulle komma dit, så vi åkte hemåt innan det kom fler.
Vill bara poängtera att jag tycker väldigt mycket om de som kom till pappa, bara det att jag inte klarar av att bemöta folk över lag just nu.
Höga ljud - ja, vad säger jag? Något som jag aldrig brytt mig om tidigare, slog plötsligt till i mig och varje gång jag nu hör skrikande barn, en gräsklippare, högt bankande, en motorcykel m.m börjar min kropp skaka, jag hyperventilerar och måste hålla för öronen INNAN min mage drar ihop sig och jag känner stark panikångest i både mage och bröstkorg.
Det var tisdagen det, en dag i taget!
Med kärlek ❤️
/AnnSo
Bilden: Påväg på kalas. Den där pojken ger mig sjukt mycket panik ibland, men han gör mig ändå så lycklig 💙
Piller och sjukskriven
Min dag började med hyperventilering och ett samtal till psykmottagningen. Fick en läkartid ganska snabbt och min man skjutsade mig.
Redan i bilen fick jag panik av alla bilar vi mötte och väl inne i väntrummet trodde jag att jag skulle bryta ihop då hög musik spelades från radion och hantverkare snickrade en våning upp. Jag satt i väntrummet och höll för öronen, ljud har kommit att bli något jag är högst känslig för just nu.
Väl inne hos läkaren skulle jag berätta lite om varför jag var där och hur jag blivit så sjuk precis nu. Jag berättade om min panikångest och hur jag blev stressad av höga ljud, tex det som bankade från taket över oss, och sen kom det - ännu en gråtattack.
När jag hulkat klart och torkat bort tårarna är det som att det släpper för ett tag och jag kan prata och berätta mer.
Han skrev ut två mediciner och en sjukskrivning.
Jag tog mig till Apoteket och hämtade ut medicinerna samt ville testa min sociala fobi med att kolla lite i köpcentrets affärer, vilket gick okej. Mellan klumpar i magen och små, snabba andningar en kort stund, gick det helt okej.
Efteråt åkte vi och hämtade barnen, fikade lite hos mina föräldrar - sen var jag helt slut och sov i fyra timmar.
Nu känns det okej igen. Ett konstant tryck över bröstet och plötsliga dragningar i magen börjar bli en vana och jag vet nu att det inte är farligt, bara enormt obehagligt.
Ny dag och nya tag imorgon!
Med kärlek ❤️
/AnnSo
Bilden är tagen för två veckor sen över fjällen i Idre
Välkomna hem, men håll er gärna på avstånd
Idag kom barnen hem. Jag har saknat dem, men även fruktat deras ankomst.
När de kom hem låg jag i soffan och tittade på tv, bytte snabbt till barnprogram innan de klev innanför dörren - just för att de skulle bli nöjda och inte skrika det först som hände.
Det var skönt att få krama om dem i soffan när vi låg och tittade på Greta Gris, men flera gånger greps jag av ångest och började hyperventilera.
Flera gånger har panikångesten gjort sig påmind och jag stått och skaka.
Barnen har jag svårt för emellanåt, men de får gärna hålla sig på avstånd än så länge.
Jag känner mig lite lugnare idag när jag endast håller mig hemma, utan några större måsten och plikter men så fort jag tänker på något utanför hemmet; promenad, åka bil, handla - får jag hög ångest och hjärtklappning.
En dag i taget ❤️
/AnnSo
Dansa lite går ju bra, jag måste!
Lördag. Vaknade till av grannbarnens ljud utanför fönstret, jag kände direkt hur andningen tog fart och hur jag skakade. Lyckades lugna mig och somna om - tills grannens motorcykel startade och jag i panik började andas kraftigare och snabbare.
När motorcykeln åkt iväg, kunde jag lika gärna vakna.
Min man hade åkt iväg och träffat barnen (som sovit hos farmor och farfar) så jag var helt ensam hemma.
Efter jag ätit lite frukost satt jag mig i soffan och känslan av tomhet fyllde hela mig. Ångesten gjorde sig påmind emellanåt och plötsligt kom ett meddelande från grannen som ville hälsa på.
"Visst" svarade jag, "men jag mår inte så bra."
Hon kom ner med en stor, tung present och stannade hos mig en stund. Kändes så skönt att ha henne här.
Hon gick hem till sig och min man kom hem en stund för att titta till mig och när han kom innanför dörren kramade jag honom hårt och brast ut i gråt. Det bara kom.
Och mitt i detta, klockan var 13.10, kommer jag ihåg att jag ska dansa på ett bröllop 16.30. Och självklart var det inte nåt större fel på mig utan äh, dansa lite går ju bra. Det gick ju så bra i torsdags på genrepet.
Vi tog en promenad, Tobias tittade på mig och sa "Du kan inte dansa på ett bröllop, du bryter ju ihop bara du är hemma". Och ja, det hade han ju såklart rätt i, så jag sa "Men jag måste! Utan mig blir det inte jämna par!" Han svarade irriterat "Men skit i jämna par! Vad är viktigast, att det är jämna par eller att du mår bra och din hälsa? Du kommer att bryta ihop, antingen under dansen eller efter, är det värt det?"
Ännu en gång hade han självklart rätt så jag, klockan 14, tog kontakt med en annan ledare och tackade återbud.
Det kändes skönt att släppa det som gjort mig stressad och sjuk. Jag gjorde lite mat och sen skjutsade han mig till mina föräldrar.
Där fick jag också panik och ångest och brast ut i gråtattack ännu en gång - men sen vände det. Jag kände mig som vanligt, eller ja nästan. Dock behöll jag inte den känslan så länge innan jag fick panikångest gång på gång.
Den här dagen har ändå känts bättre, men långt ifrån bra. Jag har fått varit i lugna, trygga miljöer, vilket har gjort att jag fått den tystnad och det lugn jag behöver just nu.
Ny dag och nya tag imorgon.
Med kärlek ❤️
/AnnSo
Dagen är kommen
Nu är det dags att skriva igen. Måste få ur mig och berätta, om så bara för mig själv, att jag nu har blivit sjuk på riktigt.
Att jag NU 14/7 2017 har insett att min kropp redan sa ifrån för 15 månader sen känns hemskt. Att jag inte har fattat att jag inte mått bra. Att jag bara har kört på som vanligt med mitt liv (allt vad det nu innebär) och inte förstått och tagit kroppens varningssignaler på allvar. Förrän nu.
Visst har jag till och från under de senaste 15 åren haft ganska djupa depressioner och dippar, ibland tätare och ibland mer sällan, men det jag har känt den senaste veckan och fått insikt om att jag faktiskt haft länge, är något som är på en helt ny nivå och inte liknar någon depprission jag tidigare mött.
Huvudvärk och yrsel har jag haft sedan mitten på april 2016, så det har blivit vardag för mig men ibland har detta även gjort mig enormt illamående och jag faktiskt fått sjukskrivit mig från jobbet.
Den här veckan har jag känt ångest. Inför i princip allt. Att sätta mig i bilen, att tänka på vad jag ska äta, vad jag ska ha för kläder, att prata med folk på rasterna på jobbet, att komma hem till skrikiga barn, att gå in i en affär - är bara ett urval av saker jag känt ångest inför och flera saker även känt panik.
Jag kan också nu få panik och ångest av att stå i kö och även kallsvettas.
Känslan inom mig är helt tom och jag ska ta en timme i taget för att bli frisk.
Med kärlek ❤️
/AnnSo
Den första bilden nedan till vänster är från en utekväll för två veckor sen, hur bra jag såg ut att må. Den andra är från idag, bara minuter innan jag stängde in mig på toaletten, höll för öronen, gungade på toalocket fram och tillbaka innan jag brast ut i (vad jag kan minnas) min största gråt-attack hittills i livet.
Den andra är från ikväll när en nära vän jag jobbar med frågade hur jag mår.
