- AnnSo -

Idag har jag fått papperna från Idre och det börjar känns att det närmar sig med gigantiska kliv. De senaste veckorna har bara försvunnit och imorgon har vi kommit till 1a december 2009. Fatta hur fort ett år går? Gaaah, man blir ju skraj.

Jag har alltid varit mån om mig själv och inte brytt mig i andra så mycket, eller alltså förstå mig rätt, klart jag bryr mig om andra men jag sätter oftast mig själv först.
Inte så att jag skiter i mina vänner, men vill jag göra något så gör jag det.

Vill jag ut och åka skidor, utan att någon vill följa med - så gör jag det
Vill jag ut och gå - så gör jag det 
Vill jag åka ifrån stan - så gör jag det
Vill jag åka utomlands - så gör jag det (såvida det finns pengar, såklart)

Nej, men jag gör det jag känner för.
Jag är inte rädd för vad folk ska tycka. Som när jag åkte till Malta. Visst, jag och Tobias var tillsammans och jag älskar honom mest av allt - men varför skulle det hindra mig från att åka?!
Det var många som sa "Jag skulle aldrig klara av att åka från min pojkvän.." Men varför? Vill man göra något stort och roligt, så varför inte? Om man inte vill åka ifrån sin pojkvän för 3 månader för att få en upplevlese för livet, då kan man ju undra varför? Då känns ju inte förhållandet så stabilt och pålitligt. Tänk över det. 

Det jag ville komma till var att jag har alltid åkt ifrån Tobias. Han har aldrig åkt ifrån mig. Tills nu. 
På lördag eller söndag flyttar han upp till Idre. Jag vet vad ni tänker "Ja, men vadå? Du kommer ju upp några dagar efter..." 
Och ja, det är sant. Jag kommer upp på onsdagen eller torsdagen, men det är inte att vara ifrån honom i 4 dagar som är grejen. Utan att HAN åker. Under våra 3 år tillsammans har han aldrig åkt ifrån mig. Det har alltid varit jag som varit ute på grejer. Så jag antar att det är på tiden att han åker. 

Det ska bli jätteroligt att komma bort här ifrån ett tag. Träffa nytt folk och inte gro in i allt här hemma. Det ska bli super!

Ursäkta för detta enormt lååånga inlägg. Ta hand om er!
/AnnSo